Header

HEJ! Vet ni vad, nu känner jag för att skriva av mig om en grej som legat som ett litet mörkt moln över mig senaste tiden.

När jag startade min viktresa så skrev jag att det kändes annorlunda för att jag den här gången skulle göra det offentligt. Jag kände att det skulle bli en jävligt bra push som skulle ge mig motivation och hjälpa mig att lyckas. Jag ville ju visa att jag KAN, och det skulle ju kännas krasst att misslyckas offentligt. Och ja, det funkade skitbra i början! Det gav mig verkligen motivation och det kändes så himla härligt att visa för alla er läsare att det går bara man vill! Jag kände mig som en inspiration som kunde visa andra att - kan jag så kan ni med.

Men den senaste tiden har den här pressen vänts till något negativt. Istället för att vara motiverande mår jag dåligt över att misslyckas. Det känns pinsamt att säga att jag har gått upp i vikt, det känns jobbigt att offentligt misslyckas. Jag inbillar mig att ni sitter på andra sidan skärmen och tänker att jag inte alls är inspirerande, att jag är dålig som jojobantar och 'hur svårt kan det va'. Ok, detta är såklart inte ständiga tankar men jag tror det är därför jag tagit lite avstånd till bloggen. Jag har skippat måndagsuppdateringar och skriver helst inte min vikt längre. Jag skäms, to be honest. Det här som skulle handla om min succéfyllda viktresa har blivit till ett års jojobantning och ångest. Det känns som att jag ständigt ursäktar mig med det, det och det. Det känns som att jag skyller på mina trauman och använder det som en ursäkt till min misslyckande viktnedgång.

Nä, jag vet inte ens längre. Det har blivit mycket upp- och ned på vågen senaste tiden, eller ja, senaste året egentligen. Och även om det låter som en ursäkt beror det ju ärligt talat på en depression som gått upp- och ned. Jag tror jag har skrivit 10ggr senaste året att "Nu kör vi igen!", och varje gång menar jag det ju men jag förstår också hur det uppfattas. Som att jag börjar om och misslyckas varje gång. Usch, jag är så trött och taggad på samma gång, haha. Aja. Summan av kardemumman: Jag försöker, hela tiden. Jag gör så gott jag kan och det får räcka. Jag hoppas att ni är med mig ändå! Jag är bara människa, och jag vill vara realistisk. Jag är ingen superkvinna som går ned 40kg på ett par månader och jag är helt okej med det. Ni som följer mig får se min viktresa med allt vad det innebär! Jag kanske egentligen borde ha blogg-fokus på hälsa, mat, träning och kroppspositivism istället för viktnedgång.

Huvudsaken tycker jag ändå är att jag lärt mig älska min kropp, trots att jag fortfarande vill gå ned. Viktnedgången får ta sin tid, förr eller senare kommer jag över mållinjen.

Älskade kropp, jag lovar att aldrig mer skämmas över dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments