Header

Hej Pappa,

Jag sitter här och försöker desperat ta reda på hur vi kan slippa av att betala din gamla skuld till Soc. Inte bara för att det svider på kontot utan också för att det känns så jävla ohederligt på något vis. Så som du hatat på dom, och så som dom behandlat dig. Det gör så himla ont i hjärta och själ att ge dom en enda krona. Men vi verkar inte komma undan, de verkar få sina 31.452 kr. När jag sitter här och googlar, rådfrågar och söker så föreställer jag mig hur otroligt jobbigt du måste haft det. Jag förstod verkligen aldrig, över huvud taget. Så obeskrivligt arg som jag blir av detta, så kände du antagligen jämt. Så som du kämpade dig igenom diskussioner och fighter med Soc, F-kassan, AF och diverse andra myndigheter. Så som du ropade efter hjälp som aldrig kom. Jag förstår att du aldrig blev frisk, jag förstår att du tog till alkohol och jag förstår att du blev ännu mer utbränd än vad du var från början. Sjukskrivningen som skulle göra dig frisk - gjorde dig bara sjukare. Så sjuk att du aldrig återhämtade dig, så sjuk att du inte finns med oss längre.

Jag förstår hur innerligt vårt system inte fungerar.

Som jag saknar dig varenda dag. Som jag önskar att saker och ting varit annorlunda. I 21 år fick jag ha dig som pappa, och det är inte alls tillräckligt. Det värker i mig när jag ser döttrar med sina pappor på stan, det värker i mig när jag ser fadersgestalter på film och det värker i mig när jag ser någon som liknar dig bara en aning.

Fyfan. Som jag saknar dig varenda dag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Här sitter jag och tuggar tuggummi för att på något vis radera alla spår av tröstätande. Jag tuggar snabbt som att eftersmaken av chokladen försvinner fortare då. En del av mig ångrar sig, en annan gör det inte. Jag har besegrat tröstätandet otroligt många gånger det senaste året, men idag var jag tillåten att falla. Idag är det okej, det gör inget.

Idag är det precis ett år sen. Ett år sen jag fick samtalet som vände världen upp- och ned. Den 15 maj 2016 ringde min syster med beskedet om att vår pappa inte finns med oss längre. Det var en söndag som hon knackat på, utan respons. Det var en söndag som jag fick ett stort hål i bröstkorgen. Jag satt i soffan i vår gamla lägenhet, och Jonas höll om mig hårt som för att hindra mig från att gå sönder i tusen bitar.

Alla dessa ”första” utan dig, är över nu. Första julen utan dig, första födelsedagarna utan dig, första fars dag utan dig. Jag antar att det är nu jag ska vänja mig, vid ett liv utan dig. Ett ÅR har gått men ändå känns det som igår. Jag var rädd att glömma dig i början. Din röst, ditt skratt eller ditt sätt. Men jag inser nu att det är omöjligt. Jag kommer aldrig att glömma. Efter 21 år är det mer eller mindre inpräntat i minnet.

Ett år senare så saknar jag dig fortfarande varenda dag. Du var så klok och korkad på samma gång, haha. Det jag saknar mest är att kunna ringa dig. Bara att få prata om allt mellan himmel och jord. Vad skulle jag inte göra för ett sista telefonsamtal?

Hakuna Matata, Inga bekymmer. Inte längre.

Likes

Comments

Idag är en jobbig dag. En sådan som kommer utan någon som helst förvarning, som bara infinner sig i sinnesstämningen och drar ner dig med sin tyngd. Dåliga dagar kommer alltid att infinna sig, ibland oftare och ibland mer sällan. Ibland tyngre och ibland lättare. Idag är långt ifrån en av mina värsta dagar. Den är bara... Tung.

Idag tänker jag lite för mycket. På vad som kunde varit, på hur saker och ting kanske hade kunnat utspela sig annorlunda. På hur små beslut kan vara avgörande. Jag tänker på varför och hur och vad. Och sen på varför igen.

Idag saknar jag lite extra. Tänker att jag vill berätta saker som berör er och vill fråga saker som bara ni kan svara på. Jag saknar att ha er närvaro i mitt liv. Jag bara saknar er, så otroligt fruktansvärt mycket.

Idag känner jag hopplöshet. Ni är borta föralltid och det finns inget jag kan göra. Jag gråter men det leder ingenstans. Jag sörjer utan framsteg. Jag kommer aldrig få träffa er igen. Aldrig. Det gör ont inifrån och ut.

Aldrig igen.

Likes

Comments

Det har fungerat förvånansvärt väl för mig, det här med att fly. Jag lämnade allt det fysiska som var så förknippat med sorg. Jag lämnade Jönköping, jag lämnade Åkersberga. Jag lämnade hemmet där jag så många gånger brutit ihop, jag lämnade skolan som jag delade med dig. Jag lämnade så många minnen kvar, jag lämnade tystnaden och mina förtvivlade tankar.

På ett sätt fungerar det precis som jag hade planerat att det skulle. Jag var så fruktansvärt deprimerad i Sverige, så denna termin i Australien hade inte kunnat komma mer lägligt. Min plan var att fly Sverige och lämna mina problem och min ångest kvar. Ta nya tag i Australien, och få lite distans från allt som skett det senaste året. Hittills har jag verkligen varit ångestfri och glad, till och med genuint lycklig ett par gånger. Självklart tänker jag varje dag på både pappa och Elina, det går inte att undvika och det vill jag heller inte undvika, men tankarna liksom bara susar förbi utan att ha lika stor impakt längre. Jag kan tänka på dom i förbifarten utan att världen faller samman. Innerst inne förstod jag att bearbetningen skulle gå framåt, men det fanns en period när jag verkligen tvekade. Jag är lycklig att jag får vara här i min drömstad och bearbeta, glad att jag får lite distans till Sverige där jag bara såg mörker. Jag är tacksam över att jag kan minnas med kärlek, och jag är tacksam över att jag har kommit så långt som jag faktiskt gjort.

Det har nu gått nio månader sedan pappa gick bort, och ett halvår sedan jag förlorade en av mina bästa vänner. Det är så konkret att jag kommit ur dimman som jag befann mig i så långt efteråt. En dimma där jag inte kunde förstå vad som hänt, där allt var så absurt. Det var så orimligt att detta skulle hända. De båda var alldeles, alldeles för unga. Att TVÅ så otippade dödsfall, båda så nära, skulle infinna sig inom så kort tid. Jag har nog aldrig skrivit det på detta sättet förut, men detta var i princip allt jag funderade över ett tag. Hur kunde jag förlora dom båda? Det är så orimligt, det har inte hänt, det är för absurt för att vara sant. På ett sätt så tänker jag fortfarande precis så, att det är så galet och sjukt. Skillnaden är väl att jag nu faktiskt inser att det är sant. Det är absurt, men det är sant. Sanningen gör så fruktansvärt ont, men den går inte heller att förneka. - Första steget mot bearbetning. Att till slut acceptera sanningen har hjälpt mig, men det tog mig också ett halvår att göra det. Och en flykt från Sverige.

När jag väl gör mig redo för att avsluta denna text så inser jag att rubriken nog kanske inte riktigt stämmer ändå. Jag flydde nog inte smärtan. Smärtan är fortfarande kvar, det kommer den alltid vara. Jag flydde nog bara mörkret, situationen och de så konkreta påminnelserna. Mer än att fly så skapade jag - Distans och acceptans. Det behövde hända någonting. Jag stod så still i Sverige, visste inte vad jag mer kunde göra. Genom att åka hit så tog jag ett stort kliv framåt. Jag håller mig distraherad, upptäcker och gör något jag älskar och som gör mig lycklig - att resa. Jag behövde verkligen det här. Jag saknar er så ofattbart mycket.

Det finns inget annat ställe jag hellre läker på än här.

Likes

Comments

Jag störtgråter och andas tungt mellan hulkningarna. Vill skriva för att få ut panikkänslorna ur kroppen. Vill skriva ut mina känslor men inser i stunden att jag inte har en aning om vad jag känner längre. Känner allt och ingenting på samma gång. Känner mig apatisk och tom, samtidigt som jag tror jag tvinar bort av saknad och smärta. Självdestruktivt väljer jag att spela Kent medan jag sitter i mörkret, för dig.

Idag struntar jag i alla omständigheter. Jag struntar i hur, varför och nya upptäckter. Idag saknar jag er. Jag saknar min pappa och jag saknar min vän Elina. Jag saknar att ringa min pappa. Jag saknar att hänga med min bästa vän.
Jag saknar era skratt. Jag saknar era visdomar.

Jag saknar pluggstunder med Elina, jag saknar filmkvällar med pappa.
Jag saknar spontana asgarv med Elina, jag saknar pappas störda humor.
Jag saknar att ha er i mitt liv. Så mycket att det gör fysiskt ont.

Förra veckan trodde jag att jag började må bättre. Att chocken lagt sig till slut.
Idag känner jag raka motsatsen. Idag kom chocken sköljandes över mig. Oväntat och hastigt. Värre än på länge. Jag orkar inte må dåligt och intalar mig själv att jag mår okej. Detta blir resultatet. Jag vet bara inte vad jag annars ska göra. Vad gör man? Snälla, berätta. Snälla, kom med en lösning.

Likes

Comments

Hej på er!

Så sorry att jag missat söndagsuppdateringen idag (ok, igår nu för tiden, damn vad klockan var mycket). Den kommer så småningom. Idag har helt enkelt bara totalkaosat. Jag har liksom mått såpass bra den senaste tiden att allt bara kom över mig idag som en käftsmäll. Fyfan i hela jävla helvetet, vad jag saknar mina änglar. Älskade, älskade pappa. Älskade, älskade Elina. En jäkla saknadstsunami slog i princip omkull mig idag. Usch, hur förväntas man någonsin kunna hantera sådant här. Vissa dagar orkar jag bara inte ens försöka hantera.

Well, Jonas har i alla fall tagit fint hand om mig och efter lite gråt och snack så kollade vi på ensam hemma och åt glass. På en uppblåsbar madrass framför TV:n. :) Mysigt. Välbehövligt.

Nu lockar sömnen dock. Vi hörs mer imorgon och jag utlovar betydligt bättre uppdatering än helgens! Kram.

Likes

Comments

Igår var det fars dag, och trots att jag tänker på pappa dagligen så tänkte jag lite extra igår.

Det var påfrestande att skrolla igenom sociala medier och det var påtagligt att se all fars dag-reklam runt omkring mig. Men på kvällskvisten så ställde jag fram min finaste inramade bild, tände lite ljus och bara myste. Ibland får jag ändå sådana stunder då jag kan minnas med glädje. Jag kan sitta för mig själv och le åt tiden vi fick tillsammans, minnen som vi delat. Le åt vilken fin människa han ändå var, trots all jävla skit. Allt var så enkelt med honom, inga bekymmer och oroa dig inte i onödan. Bara det att hans livsmotto var Hakuna Matata säger väl en del, haha. Jag ska aldrig glömma hans visdom och jag ska aldrig glömma hans bästa, sanna sidor.

Jag kommer sakna dig föralltid. 60-03-02 - 16-05-15.

Likes

Comments

5 månader, 3 veckor och 3 dagar sedan jag förlorade min pappa.

2 månader, 2 veckor och 5 dagar sedan jag förlorade en av mina bästa vänner.

Inte en dag har gått utan att jag tänkt på det. Såklart är det fortfarande krig i min hjärna. Ett krig som egentligen aldrig kommer att ta slut. Jag tror att det blir tydligare för mig ju mer tiden går - att det aldrig kommer att ta slut. Sorgen är föralltid. Och fyfan, vilken smärta det är att inse det. Att jag aldrig kommer få träffa dem igen, och att jag kommer sakna dem för resten av mitt liv. Att gå igenom det här är verkligen en jävla berg- och dalbana av känslor. Jag gråter, skriker, skrattar och ibland bara stirrar. Jag förundras över hur alla kan vara så jävla obrydda. Fattar ni inte att jag GÅR SÖNDER? Och jag vet inte vad jag kan göra åt det. Det är så fruktansvärt hjälplöst.

De säger att jag är stark. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag vet att jag inte känner mig stark. Visst, jag går till skolan, jag tränar, jag umgås. Allt detta som man "borde" göra, det gör jag. Men mest bara för att jag inte vet vad jag annars skulle göra. Det bara går på automatik. Ja, livet går på automatik. Jag har ju levt i över 21 år så det är väl rimligt på något vis. Jag tänker att "det blir bättre snart" samtidigt som jag inser att det aldrig kommer bli som vanligt igen. Detta kommer alltid vara en del av mig.

Jag kommer aldrig mer ha en pappa.

Jag kommer aldrig mer ha Elina som min bästa vän.

Likes

Comments

Hej på er!

What a day jag har haft. Det känns som att mina dagar aldrig är sig lika och det händer alltid något nytt. På gott och ont, förstås. De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På allt, egentligen. Allt som hänt och allt som komma skall. Mer än vanligt alltså, sådär så att hjärnan nästan spricker. Så häromdagen tänkte jag att jo, jag kanske skulle gå till en kurator hos Skolhälsan ändå och ge dem en chans.

Idag lunchade jag med två av mina vänner och berättade då om min smått överbelastade hjärna och lättade lite på hjärtat, och vi började prata om både det ena och det andra. Efteråt kände jag mest att fyfan, vad skönt det var att prata om allt detta tunga jag ständigt bär på. Så jag gick raka vägen till skolhälsan istället för gymmet som jag ursprungligen planerat, haha. Jag har aldrig varit där förr och tänkte att jag kanske i alla fall kunde boka in en tid om inte annat. Där fanns dock ingen reception. Däremot stötte jag på en kurator, och det visade sig att hennes planerade besök inte dykt upp. Så jag fick hoppa rakt in. Tajming, huh? Det var SÅ jäkla skönt. Jag bara kände att jag var på bristningsgränsen och att då direkt få prata med någon var verkligen min dags räddning. Det är en helt annan sak att få prata direkt när man känner sådär, än att ha en inbokad tid när man kanske är i en helt annan sinnesstämning. I alla fall för mig. Jag varierar så i humöret och ena sekunden kan jag tänka att "nämen det blir bättre, jag mår helt okej" medan jag en annan känner att jag drunknar. Jag är så himla tacksam för att jag fick prata med henne idag, vi klickade så bra och allt kändes verkligen toppen. Jag behövde det mer än vad jag någonsin anat. Så nu har jag en ny tid om två veckor och jag kommer verkligen att gå tillbaks den här gången, det är definitivt värt det.

Efter detta lilla miniäventyr så mötte jag upp två klasskompisar och började filma på min reklamfilm! Kuuul. Ingen aning om hur detta kommer bli, haha, mycket spännande. Har suttit och kollat igenom lite material nu under kvällen men ska börja redigera på riktigt i skolan imorgon. Hann dessutom inte filma allt material så det blir även fortsättning imorgon och stenhård redigering på onsdag. För på torsdag ska den nämligen lämnas in! Så jag kommer förhoppningsvis lägga upp den här på bloggen senast fredag. :)

Sneakpeek!

Likes

Comments

Här kommer radioreportaget jag för så länge sen utlovade. Det handlar om hur vi blev behandlade av kommun, myndigheter och skola efter att vår vän gick bort. Jag vet att många har svårt för uttrycket "gick bort", men jag personligen har så jävla svårt att säga död. Jag orkar det bara inte. Gå bort känns lättare, på något vis. Oh, well, det var inte poängen. Detta är alltså ett skolarbete från grunden, men då jag ville göra något som kändes viktigt så valde jag detta och jag är väldigt tacksam att min fina vän ställde upp. Ni som lyssnar får gärna ha i åtanke att detta är första gången jag gör ett radioreportage, så ja, det är väl halvdant generellt (Ellis är dock duktigaste intervjupersonen och har en så behaglig röst att lyssna på). Och ni får fråga saker om ni vill, även om det känns läskigt så förstår jag att man kanske undrar. Jag väljer ju trots allt själv om jag vill svara sen. Jag ville i alla fall dela med mig av det då jag ju skrivit om det och det då blev efterfrågat.

Likes

Comments